Jag hatar förändringar. Både bra och dåliga. Det är nog för att jag inte gillar att anpassa mig. Därför är jag rädd för mycket. Därför känner jag ofta vemod. Att lämna nåt för att gå vidare till nåt annat. Jag har nära till känslor. Jag är glad. Jag är melankolisk. Ibland både och, samtidigt. Ibland vet jag inte vad jag känner. Och nånstans där, bland vemod, sorg, frustration och lycka finner jag mig själv i musiken. Och nu är det min tur att få släppa ut den. Jag gör mycket själv, jag är mig själv, Sen blir det som det blir.