Fubbski är Tevski och Fubbik. Först ser man bara skog. Massor med tallar och granar och lite stenar och myrstackar och gamla barr och tallkottar från förra året. Men så ser man lite hus. Ett två tre elva tjugu stycken. Om man öppnar dörren till det största, rödaste huset – man måste knycka tre gånger upp och ner och åt sidorna och samtidigt sparka så hårt man orkar så kanske den går upp – så står man snart i en illgrön tambur och undrar vart man ska ta vägen. Det är lika bra att gå rakt fram. Under soffan i vardagsrummet ligger det en liten röd tjock pojke. Han har små små snälla ögon och stora röda öron och kinder som hänger rakt ner. Han heter Tevski och är ganska stark, ungefär så stark som man brukar vara i den åldern. Annars är det inget särskilt med honom, han äter bullar och gör beats och går omkring så där som man brukar göra. Om man tar av till höger kommer man in i köket. Där är allting rött. Skåpen och spisen och gardinerna och tallrikarna. Och bordet är runt och rött, och under bordet ligger en ganska tjock och slö pappa som rappar. Han är väl det enda i köket som inte är rött, han är mer orange. Han heter Fubbik! Om det brakar till som en kanon i hela huset är det Fubbik som har satt på melodiradion. Han måste alltid ha på det allra högsta, annars får han ont i öronen. Och det måste vara hip hop, annars får han magknip.