Inte bara en man med akustisk gitarr och hans gnälliga texter om klass, kapitalism och självkritisk livsföring. Men visst, en akustisk gitarr ligger i botten och sen är olika kompisar med och broderar ut ljudbilden med melodier, instrument, körer och komp. Och mycket text på det. Det var ett tag sen artisten stod,eller satt, på en scen men det har hänt och händer förhoppningsvis snart igen. Några recensionsutdrag av Orangea rummet 2005: ”Orangea rummet utsöndrar en vämjelig doft av rödvinspoesi, där vardagsgrubblerier och kroniskt nödrimmande är dess fundament. ” ”…Patrik Berglunds sång - småfalsk och pubertalt bräcklig blir den i längden enbart enerverande.” ”…det går inte att bedöma denna skiva på annat vis än med den stora sågen.” (Andreas Lundqvist, Gefle Dagblad) ”…låter som Lars Winnerbäck möterBo Kaspers Orkester möter en film av Måns Herngren - men med en självdistans och formuleringsförmåga som ger texterna rena meta-nivåerna.” ”…Orangea rummet är en mycket irriterande skiva.” (Therese Bohman, Norrköpings tidningar) ”…skriver sånger om klass, identitet...” ”…han är en bra textförfattare, lekfull utan att bli löjlig och allvarlig när det behövs.” ”…det är lite jämntjockt och tillbakablickande.” (Po Tidholm, Dagens Nyheter) ”…å andra sidan håller jag Jag lever så vackert lika hög klass som Uno Svenningssons Under ytan.” ”Det är skönt att bli påmind om hur vacker den svenska vardagsrealismen kan vara…” (Lisa Olaison, Sundsvall Tidning)